Sidor

söndag 27 november 2011

Brobyggarna av Jan Guillou

Då har jag till slut lyssnat igenom Brobyggarna. Den första boken i Jan Guillous nya romanserie om 1900-talets historia. Europas 1900-tal.
Det ska väl sägas att jag var skeptisk redan från början; jag och herr Guillou har aldrig riktigt kommit överens. Det blev inte bättre efter det ganska pompösa förordet. Väl inne i själva berättelsen gjorde jag två ganska långa uppehåll i lyssningen eftersom det helt enkelt blev lite för mycket krig och jakt och mandom, mod och morske män.
Att det visserligen finns en framgångsrik kvinna med i berättelsen känns mest som en parantes.
Ledsen Guillou, men du övertygade mig inte den här gången heller.

söndag 13 november 2011

Soldansaren läser Skriva

Soldansaren läser den nya tidskriften Skriva och njuter av att den finns.
För som redaktörerna skriver på ledarsidan:" ...det fanns tidningar för folk som gillar bröllop och graviditeter och bicepsövningar och jättestora traktorer och recept på hur man tillreder ett vildsvin. Men det fanns ingen tidning för alla oss som gillar att skriva."
Vi är ju många som tycker om att skriva i en eller annan form. Varför förefaller det då som om skrivandet inte är något som är riktigt godkänt att hålla på med i hobby- eller passionsform, på samma sätt som att måla akvarell eller fotografera?
Eller är det bara jag som inbillar mig att det är så?
Hur som helst njuter jag av Skriva.

Utrensning av Sofi Oksanen (igen)

Inte för att de där nya kunskaperna om mänskligheten av särskilt glädjande.
En av de hemskaste böcker jag läst men också en av de mest välskrivna.

onsdag 2 november 2011

Utrensning av Sofi Oksanen

Äntligen Oksanen!
Hon har stått på min oskrivna läslista hur länge som helst. Jag har till och med burit hem Baby Jane från biblioteket, för att sedan bära tillbaka den oläst för att tiden inte räckte till. Eller vilket annat dåligt skäl jag angav.
Den här gången har jag burit hem Utrensning och faktiskt satt igång.

Utrensningen utspelar sig på den estniska landsbygden, i Berlin och Vladivostok, under tiden för andra världskriget när Estland blir ockuperat av Ryssland och i början av 90-talet vid Sovjetunionens fall. Det börjar med att den nu gamla Aliide, mitt under konserveringen av tomaterna, hittar en ung kvinna vid namn Zara liggande i sin trädgård. Och eftersom jag avskyr baksidestexter som avslöjar för mycket av handlingen tänker jag inte säga mer än så om handlingen i Utrensningen.

Jag tycker om att läsa om sådant jag inte vet så mycket om, om samhällen/kulturer där folk inte agerar efter samma mönster som vi gör i vårt samhälle och i vår kultur, där jag alltså inte alltid kan räkna ut hur folk ska bete sig i en given situation, där det ibland är ytterst osannolikt att vi i vårt samhälle och vår kultur någonsin skulle ställas inför denna givna situationen.
Jag är pinsamt okunnig om vårt grannland Estlands historia och, vilket kanske är ännu mer pinsamt, om dess nutid. Det är en av anledningarna till att jag tycker om den här boken.

En annan är att Oksanen är så osentimental i sin framställning av både Zaras och Aliides liv och elände. Inget snyftande här inte. Åtminstone inte ännu, på sidan 116.

Ett tredje är bildspråket. Till exempel:
Vreden vällde fram i ögonhålorna hos dem som stått i kö sedan gryningen och den försökte nå hans ben. Den hann aldrig fram till Vollis stövlar, hur lång kön än var, för på den tiden var hans ben ännu inte svaga, utan starka och flottiga, och på ett ögonblick hade de stigit över tröskeln till vilken butik som helst och lämnat ett tjock flod av hat bakom sig.

En fjärde anledning till att jag tycker om den här boken är kapitelnamnen som inte är några klassiska kapitelnamn. Här är ett några riktiga höjdare:

I skåpet finns mormor resväska och i väskan hennes vadderade jacka.

Varje gång knivarna klirrar låter det som hån.

Tjuvar är alltid intresserade av historier om andra tjuvar.

Så hittills, till och med sidan 116, är Utrensning en glädje över språkets formbarhet och över att få nya kunskaper om mänskligheten. Men glädje handlar det annars inte mycket om i boken Utrensning av Sofi Oksanen som jag äntligen börjat läsa.

onsdag 26 oktober 2011

Fantasins grammatik av Gianni Rodari

Har läst de fem första kapitlen i Fantasins grammatik av Gianni Rodari och står inför ett beslut.
Jag känner ett oerhört motstånd.
Frågan är om det är ett sådant slags motstånd som man ska kämpa emot för att komma stärkt ut på den andra sidan eller om det är ett sådant motstånd man ska lyssna till för att det är själens intuitiva sätt att säga att detta är helt fel.
Det är en fråga om lättja eller förnuft, alltså.
Jag tror att det är förnuft. Jag tror att detta är helt fel.
Jag tror att Fantasins grammatik kan vara en ypperlig bok om man utbildar sig till förskollärare och ska stimulera barns fantasi. Men det ska inte jag.
Så jag slutar att läsa Gianni Rodari.
Och går därmed miste om det guldkorn av klokskap som kanske finns i bokens elfte kapitlet.

fredag 21 oktober 2011

Samla ull/Woolgathering av Patti Smith

Just nu håller jag på med Patti Smiths Samla ull/Woolgathering. På ena sidan engelska och den andra svenska.
Det är en samling textsviter som på biblioteket klassificerats som lyrik. För klassificeras måste de ju...
Jag har än så länge bara läst ett par av sviterna men hittills känns det som ett slags memoarer. Särskilt bra tycker jag om sviten som handlar om upptäckten av folket Ullsamlare, som bor i det höga gräset på Tomas Gärde.

Några favoritrader:

Där kunde jag spana, betrakta och, hur lätt som helst,
försvinna - som en vinge i vinden, fladdra från jord till
jord, omedveten om mina otympliga armar och uttänjda
strumpor.

Jag var borta och inte en själ visste om det. För alla andra
föreföll det som om jag fortfarande fanns kvar mitt ibland
dem, på min lilla säng, uppslukad av mina barnlekar.

Jag kände så väl igen mig. Sanningen att säga händer det fortfarande då och då, att jag försvinner - som en vinge i vinden, fladdrar från jord till jord. Och inte en själ vet om det.

Så småningom reder vi ut det. I oss själva känner vi igen
vår moders hand, vår faders arm. Men själen, det är något
annat. Den kan man aldrig vara säker på.

----

Musiken som uppstår när ullsamlarna fullgör sitt värv.
Böjer sig, reser sig, skakar ut luften. Samlar det som
behöver samlas. Det kasserade. Det eftersökta. Bitar av
människosjäl som på något sätt kom undan. Fångades i ett
förkläde. Plockades av en behandskad hand.

onsdag 5 oktober 2011

Moderspassion av Majgull Axelsson

...eller lyssnar snarare på Majgull Axelssons nya bok.

Och njuter, som vanligt. Majgull Axelsson är en av de där författarna jag litar på, som jag vet att jag kommer att sträckläsa, eller sträcklyssna på oavsett vad det handlar om. Har kommit över att det inte är Gunnel Fred eller Gunilla Rör som läser den här gången. Katarina Ewerlöf är ju också bra och när det gäller Majgull Axelsson så spelar det inte roll vem som läser hennes storhet lyser igenom oavsett.

Det är hur hon behandlar tiden som gör mig alldeles knottrig av njutning. Det är så snyggt!
Hur karaktärernas då och nu samexisterar, så där som det gör i verkligheten. Det hoppar fram och tillbaka i tiden i de olika karaktärernas liv och så plötsligt, som i ett stormens öga, ser man dem alla i ett och samma ögonblick på sina olika positioner: Minna i sin sjukhussäng, Tyrone kurande utanför sitt eget hus, Marguerite som sover med händerna mellan knäna och Ritva och Anette som jag har glömt vad de gjorde just i det här ögonblicket då allting stannade upp och blev här och nu i ett typiskt Majgullskt grepp.
Och det är så snyggt!

Hur hon tar sig tid att beskriva ett ögonblick, en detalj; en vändning på gatan, en vickning på höften och därmed låta den få en livsavgörande betydelse. Hur hon tittar på världen, på sin romanvärld med de där ögonen som jag önskar att jag kunde titta på världen med hela tiden, fascineras över hur kvinnan i busskuren för cigaretten till munnen, hur en tonårskille på biblioteket biter på naglarna osv.
Det är så snyggt!

Och hur hon tar sig tid att berätta en, till synes, helt ovidkommande historia som aldrig har inträffat men som någon av karaktärerna föreställer sig ha inträffat.
Snyggt, snyggt, snyggt!

tisdag 20 september 2011

Svinhugg av Marianne Cedervall

Mirjam vänder åter till sin hemö Gotland tillsammans med sin väninna Hervor, efter åtta svåra år i Norrland. Damerna bosätter sig i ett gammalt kapell som de renoverar om till sommarstuga samtidigt som de, med hjälp av affirmationer och annan hokus pokus, tar död på de tre karlar som förstört Mirjams liv.

ch jag förstör faktiskt inte alls upplevelsen av boken genom att avslöja att de dör alla tre, för det avslöjar Cedervall redan i första meningen.
Jag är lite kluven till det där greppet. Att veta vad som ska hända innan det händer kan ge en laddning till berättelsen som är rätt snygg om den används vid rätt tillfälle. Jag är osäker på om det är rätt grepp här. Kanske skulle jag ha velat bli lika chockad som Mirjam över att upptäcka att affirmationerna faktiskt tog. Nu funderar jag aldrig över hur det ska gå och kanske hade det varit intressant att göra det ibland.

Men jag gillar att det är ekonomiskt som de här karlarna har förstört Mirjams liv och inte genom att försmå henne i kärlek, vilket skulle ha varit väl klassiskt.

Det är på det stora hela en trevlig bok, ville jag skriva, men det låter ju lite nedlåtande och det är inte det jag är ute efter att vara. "En härligt må bra-roman!" står det på framsidan av min pocketupplaga, saxat ur en recension från Hemmets Veckotidning, och Svinhugg är en perfekt bok för badsemestern eller för en regning dag när man virat in sig i en pläd, placerat en godispåse på magen och sträcker sig efter någon lämplig litteratur på nattduksbordet.

Det är helt enkelt en bok i den förunderliga mysgengren. Förunderlig därför att den - gengren -innehåller så många lik och ändå inger just en mysig, regn-pläd-godispåsekänsla. (Agatha Christie och Maria Lang är några andra i gren.). Förunderligt ofta är det ju just deckare som förekommer i genren. Ofta har jag funderat på vad det är som gör att det är så trevligt, och just mysigt, att kura ihop sig framför tv:n och njuta av hur folket i grevskapet Midsomer har ihjäl varandra i drivor på grund av att någons anfader fuskade i pumpatävlingen för hundra år sedan. Vad är det för fel på oss!

Nu är Cedervalls Svinhugg inte någon deckare. Dels säger hon själv att det inte är någon deckare och dels är min definition av en deckare att de stora frågorna genom historien är vem och/eller varför.
Om det är läsaren själv eller någon av personerna i boken som frågar sig detta spelar inte så stor roll men huvudpoängen måste vara att någon vill ha reda på svaret på dessa frågor. Och det är inte huvudpoängen i Svinhugg. Den är helt enkelt bara 297 sidor mysigt dödande.

tisdag 6 september 2011

En halv gul sol...igen

Det viktigaste med En halv gul sol är det Olanna säger till Ugwu på den sida i boken där jag gjorde ett enorm hundöra för att jag skulle hitta det igen, men som jag naturligtvis inte hittar i alla fall nu när jag ska ha det.
Folkgruppen hausa har just utsatt folkgruppen igbo för en blodig masaker, trots att de till alldeles nyligen bott grannar i bästa sämja med varandra.
Det Olanna säger till Ugwu är ungefär så här:
Nu förstår du väl att vi alla är kapabla att göra detta mot varandra.

onsdag 24 augusti 2011

En halv gul sol till

Som om det enda som fanns att säga om En halv gul sol var att baksidestexten INTE bör läsas. Inget nämnt om alla mina fördomar om Afrika som kom på skam (De gör ofta det, mina fördomar. Vilket gläder mig.)

söndag 21 augusti 2011

En halv gul sol

I solstolen under en hel grekisk sol läser jag Chimamanda Ngozi Adices roman om Biafra-kriget: En halv gul sol. Återigen förbannar jag baksidestext-skribenterna. Här avslöjas en livsavgörande händelse i en av huvudpersonernas liv som i själva boken inte inträffar förrän på sidan 526! Hade författaren velat att jag skulle haft med mig den kunskapen så länge hade hon väl skrivit det tidigare. Nu ger man sig in och saboterar i Kompositionen. Och det är snudd på kriminellt.

söndag 7 augusti 2011

Utvandrar-serien

Soldansaren lyssnar är kanske mer korrekt för det är inspelningen jag "läser". För vilken gång i ordningen vet jag itne. Hur som helst: Mobergs utvandrar-serie är bland det bästa som någonsin skrivits på svenska. (Och har ni inte läst den och vet ni inte hur det går ska ni inte fortsätta att läsa här.)

Har nu kommit in i det "sämre" skedet av serien. Robert har dött.
Sedan jag läste serien första gången har jag sympatiserat med och hejat på Robert. Jag har alltid tyckt att jag kan förstå honom så bra. Ok, som han säger själv mot slutet så är han till "sin skapnad" en orolig själ men han är också så fången i sin tid. En tid där man var fången i sin sociala ställning på ett sätt som man inte är nu för tiden. Hade han levat nu hade det funnits så många fler möjligheter för en sådan som Robert. Nu är det inte nödvändigt att vara en jordnära Karl-Oskar för att ta sig fram.
Fast kanske har jag fel. Kanske har Karl-Oskar mer av förmågan att anpassa sig till tillvarons vilkor och växlingar och skulle därför ha klarat sig bättre nu än Robert i alla fall. Bara för att han är en sådan som klarar sig.

Hur som helst har Roberts öde alltid berört mig illa och jag har till och med roat mig med att fantisera ihop ett annat slut åt honom många gånger. Ett slut där han inte alls blir sjuk och dör så ung. Ett slut där han inte alls blir lurad att sin vidriga landsman Fred utan har med sig riktiga pengar hem till Karl-Oskar och Kristina och äntligen får visa sin bror att han duger något till. Ett slut där han får det där jobbet som tryckerilärling. Jag har till och med fantiserat ihop en rödhårig irländsk fru åt honom.
Varje gång jag läser serien hoppas jag att det ska gå på det sättet för honom men varje gång blir han ändå liggande där i skogen, vid bäcken.
Det är lika plågsamt varje gång.

onsdag 27 juli 2011

Tankar kring mitt bibelläsande

Josef tydde Faraos drömmar så att det skulle komma sju överflödsår och därefter sju nödår. Farao gav då Josef makt att styra över landet med ingen annan över sig än farao själv.
Under överflödsåren lät Josef samla in (notera lät samla in) en femte del av alla skördar i riket. Säden sparade han i lador.
Under nödåren sålde Josef säd till det svältande folket från vilka han tidigare låtit samla in säden ifråga. När det svältande folket inte hade några pengar kvar tog den nådige Josef istället emot deras boskap som betalning för säden. När boskapen var slut fick det svältande folket betala med sin mark och med att bli slavar åt farao.

När jag var liten och gick i söndagsskolan och Josef sprang omkring i form av en pappfigur på flanellografen, blev jag undervisad att Josef var en good guy. Kanske missuppfattade jag något. Socialist var han i alla fall inte.

Som om det inte räckte med detta utbrister det svältande folket, när de har sålt allt det äger inklusive sin själ:
Du har räddat våra liv, herre. Vi är tacksamma att få vara slavar åt farao.

Går att läsa i Första Mosebok kap 41, kap 47 verserna 13-26


torsdag 21 juli 2011

Kärt besvär

Rotar i bokhögen bredvid sängen. Vad ska det bli ikväll? Asterix på franska, Bibeln eller Maria Lang? Det finns så mycket att läsa och så lite tid!

söndag 10 juli 2011

Captive av Clara Rojas

Läser Clara Rojas Captive: 2,147 Days of Terror in the Colombian Jungle. Clara Rojas kidnappades ju av FARC-gerillan samtidigt som Ingrid Betancourt , vars bok Även tystnade har ett slut jag skrivit om här tidigare.

Det är intressant att ställa de olika versionerna mot varandra eftersom de skiljer sig en del.
Till att börja med själva upplägget: Betancourts bok är, i stort sett, en kronoligisk berättelse om hennes fångenskap. Hon återger scener och samtal på ett detaljerat sätt som gör att det är lätt att leva sig in i händelserna och "vara med". Rojas, vars bok är flera hundra sidor kortare än Betancourts, summerar snarare olika företeelser, som jungeln, gudstrons betydelse, ångesten och barnafödandet osv, i olika kapitel.
Mer intressant är kanske hur rena faktauppgifter skiljer sig, som till exempel hur många flyktförsök de försökte sig på tillsammans.
Och medan Betancourt beskriver sitt förhållande till Rojas innan kidnappningen som en ren jobbrelation, skriver Rojas att de varit vänner i flera år, träffats så gott som dagligen och besökt varandras föräldrar.
Rojas menar att Betancourts bok är full av lögner. Vad Betancourt anser om Rojas bok vet jag inte.

tisdag 14 juni 2011

Semesterläsning

Är i Frankrike och läser, för att förkovra mig i språket, om Obelix girighet och dåliga klädsmak i Obelix och co och att Viktoria och Daniel är de enda som kan rädda den svenska Kungakronan i tidningen ici. Vid sidan av mina studier läser jag Paasilinnas Kollektivt självmord, för den ger en sådan livslust..

söndag 22 maj 2011

Även tystnaden har ett slut av Ingrid Betancourt

Läser Ingrid Betancourts bok om sin tid i fångenskap hos FARC-gerillan i Colombias djungler. Har även läst lite "recensioner" av den i olika dagstidningar. Oftast är det snarare små resuméer över hennes politiska verksamhet, över själva fångenskapen och beskrivningar av FARC-gerillan än rescensioner av boken. En slags anmälan att "här kommer den här boken". I en av "recensionerna" påstås det att boken har "litterära kvalitéer" men i vad dessa litterära kvalitéer består går man inte närmare in på.
Hade det varit en skönlitterär bok hade de litterära kvalitéerna varit det man diskuterat, men nu är det inte det. Själva historien överskuggar formen, så att säga. Jag har inte läst tillräckligt med rescensioner av biografier för att kunna utala mig om huruvida man behandlar den här boken annorlunda än andra. Det är ju en ganska speciell historia.

Nu är det ju inte en bok som aspirerar på att vara litterär. Betancourt vill berätta sin historia, det är hennes historia jag vill ha när jag läser boken, jag förväntar mig inte "litterära kvalitéer", det hade bara varit en bonus.
Om något ändå ska sägas om det litterära så förstår jag mig inte riktigt på kompositionen alla gånger. Varför är det inledande kapitlet, som handlar om ett flyktförök som slutar på ett ganska dramatiskt sätt, det inledande kapitlet, till exempel? Däremot tyckte jag att det var snyggt när hon vid något tillfälle gick framåt till tiden efter befriandet och ställde den parallellt till tiden i fångenskapen. Men det har hon, än så länge, bara gjort några gånger.

Hur som helst, det är ju själva berättelsen jag vill ha. Och ju mer jag läser av Ingrid Betancourts historia, desto mer nyfiken blir jag på den bok som hennes assistent Clara Rojas skrivit. Clara som kidnappades samtidigt som Ingrid, blev befriad tidigare och som skaffade sig barn med gerillan. Jag har en känsla av att hennes berättelse är en helt annan än Ingrid Betancourts.

onsdag 18 maj 2011

Italienska skor av Henning Mankell

Jag har aldrig fastnat för Henning Mankells deckare.
Dels därför att det går tolv deckare på dussinet (naturligtvis). Dels för att jag är så petig att jag hakar upp mig på sådana saker som att han skriver "Kurt Wallander" HELA tiden aldrig "Kurt" eller "Wallander" eller ens "han". Dels för att jag bara har lyssnat på Mankells deckare på ljudböcker inlästa av Stefan Sauk som läst med en konstant laddning i rösten som gör att jag hela tiden förväntat mig att något fruktansvärt skulle hända i nästa mening. När Sauk till exempel berättade att "Kurt Wallander" satte på tv:n var jag övertygad om att den skulle flyga i luften. Det medförde att jag var helt slut när jag lyssnat klart på en bok.
Kanske säger det här mer om mig än om både Mankell och Sauk.
Förmodligen gör det det.

Hur som helst blev jag mycket glatt överraskad av Italienska skor som jag har i mina nya mp3-lurar. Det är en av dessa sällsynta riktigt bra och välskrivna Berättelser som jag önskar att det skrevs mer av. Som jag önskar att jag skrev mer av.
Karaktärer med stort K, till det yttre så kallade vanliga människor som ändå får en att inse att det, som karaktären Louise i boken säger, inte finns några normala människor. Karaktärer som är snyggt Komponerade kring varandra.
Och det är den briljante Philip Sandén som läser.

onsdag 4 maj 2011

Otrohet

Jag har svårt att nöja mig med en i taget. Jag har oftast flera på gång samtidigt. Jag föröker att hålla mig till en men sedan kan jag ändå inte låta bli att snegla åt sidan.
Därför läser jag samtidigt som Ensemble.. en bok av Johan Werkmäster som heter I Frankrike och är en samling korta ögonblick - nästan för korta ibland - från hans resor i detta land. Lite inspiration till min bourgognebok som kippar efter luft.
Däremellen kopplar jag av med lite Maria Lang...bara för att koppla av.
Och så är det Ko Un och den ständigt närvarande Tranströmer.
Det är lite stressigt detta att hålla på med flera samtidigt. Ger ingen riktig ro. När jag läser i den ena boken känner jag att jag borde läsa i den andra och tvärtom.
Ändå kan jag inte låta bli.

fredag 29 april 2011

Tillsammans är man mindre ensam

Ok, det känns som att fuska, visst gör det det.
Har köpt den svenska övesättningen av Ensemble c'est tout. Så nu har jag tre tegelstenar i sängen. Men fusk är det. Som att sitta med facit på provräkningen.
Att läsa boken på originalspråk är ju som att försöka knäcka en hemlig kod, en sådan där som man höll på med när man var liten.
Den svenska boken är bara i yttersta, yttersta nödfall. Yttersta.

fredag 22 april 2011

Påsklovsläsning

Tar lite påsklov från Ensemble... Åker bort över påsk och packar med mig två Maria Lang-deckare. Mysdeckare. Ett märkligt uttryck kanske. Och det tål väl att tänka på varför man kan tycka att böcker om ond, ibland bråd, död är mysiga. Men så är det. Och det är de deckarna jag gillar. Inte de här om östeuropeiska maffia och agenter. De gör mig bara trött.

I ryggsäcken har jag också packat ned mysböckernas mysbok: Ridsommar på Västanås. Ja, ni får tycka vad ni vill men med är den, och mysig.

Så har jag med mig en diktbok av Ko Un också. Såg honom på Babel förra veckan, där han satt bland alla sina böcker i sitt arbetsrum med tre olika skrivbord. Blev så fascinerad av personen att jag bara var tvungen att läsa något som han skrivit också.

Hur mycket det nu kommer att bli läst. Vi ska bara vara borta i tre dagar.

Glad Påsk!

söndag 17 april 2011

Ensemble, c'est tout av Anna Gavalda

Bourgogne-resan börjar närma sig och det är dags att börja restaurera mina franskakunskaper. Har för detta ändåmål lånat Ensamble, c'est tout av Anna Gavalda. På svenska heter den Tillsammans är man mindre ensam och filmen gick på bio för något år sedan:



med den hejdlöst söta Audrey Tatou som Camille. Jag önskar att jag var lika söt som hon, lika petite och pratade franska lika fort som hon. Men det här var ju inte en filmblogg...

Jag har inte läst något av Anna Gavalda tidigare så det ska bli spännande. I den mån jag begriper något. Det går långsamt framåt, men framåt. Problemet är att det blir lite trångt i sängen (där jag ligger och läser) med två tegelstenar: själva boken som är över 600 sidor och så mitt tjocka franska lexikon.

onsdag 13 april 2011

Boktjuven av Markus Zusak

Markus Zusaks Boktjuven är tydligen en ungdomsbok enligt diverse för- och eftersättsblad, men jag vet inte jag. Men det kanske inte är så konstigt att jag inte kan skilja på böcker för vuxna och böcker för ungdomar eftersom jag ofta går i barndom när det gäller mitt läsande och frossar i Ridsommar på Västanås och Ture Sventon. Kompositionen är intressant i en bok, med det menar jag i vilken ordning man berättar en historia, när man avslöjar vad, vem eller vilka som berättar den, vilket förhållande den som berättar har till det den berättar osv. Jag tycker nästan det är viktigare än själva språket. God komposition kan göra mig hög. Ofta tänker jag att författaren inte ska vara synlig i berättelsen. Det bryter fiktionen och fjärmar läsaren från berättelsen genom att hela tiden påpeka att den är en berättelse. Men om sanningen ska fram är jag oerhört förtjust i sådan böcker där författaren resonerar kring sitt komponerande. Det visar att han inser hur viktigt det är. Och eftersom jag är så intresserad av komposition tycker jag att det är intressant att höra hur författaren resonerar. Författaren i Boktjuven demonstrerar tydligt sin komposition, men så är det ju Döden som är författaren också... Det här att det är Döden som berättar tycker jag var lite larvigt först. Möjligen är det det här som gör att boken är en ungdomsbok? Men jag tycker att han klarar det ganska bra Zusak, det ger en ödesmättad stämning om än en naivt ödesmättad stämning. Om jag skulle ha ett poängsystem för varje bok som nämnts på den här bloggen skulle Boktjuven få fyra solar av fem (poängsystemet är alltså ett solsystem). Men jag tycker att det känns lite naivt med poängsystem också så jag vet inte om vi ska ha ett sådant.