Den läsupplevelsen brukar alltid kännas som ett äventyr, något förbjudet eftersom jag avviker från mina listor och det här som ligger och väntar. Jag blir ofta lite besatt när jag läser de här böckerna.
Det säger väl en del om mig, antar jag. Förmodligen tyder detta på att jag inte har behov av så särskilt stor dramatik i min vardag. Det kan räcka med att det ligger en biografi över ett knarkande rockband på sängbordet, som en present till gästen på det hotellrum där jag just checkat in och jag går totalt i spinn.
Detta hände med The Dirt, biografin över Motley Cru, ett band jag bara kände till namnet och vars vandel eller musik när den uppenbarades för mig inte hade särskilt mycket gemensamt med något jag intresserar mig för. Det är osannolikt att jag någonsin skulle satt upp en sådan bok på min läslista men nu sträckläste jag den.
En liknande upplevelse, och en helt annorlunda, erfor jag när jag på flygplatsen på väg till Palma plötsligt fick för mig att köpa en bok att läsa på planet. Det blev Arne Dahls Hela havet stormar. Jag har tidigare läst de tio första böckerna om A-gruppen så jag visste ju vad jag kunde vänta mig. Det var inte riktigt lika okända vildmarker som när det gällde Motley Cru. Men jag hamnade ändå i det där besatta lästillståndet; vidare till varje pris. Av en ren slump hade jag också en annan Arne Dahl-deckare i läsplattan: Viskleken som ligger precis före Hela havet stormar kronologiskt, så jag kunde fortsätta i Arne Dalh-världen även om jag reste baklänges, så att säga.
Viskleken och Hela havet stormar är det två första böckerna i en serie som ska omfatta fyra. Den tredje Blindbock kom ut i dagarna. A-gruppen; Rikskriminalens specialenhet för våldsbrott av internationell art har splittrats, nu handlar det istället om Opcop; Europols hemliga test med en operativ enhet. I den enheten återfinner vi flera av A-gruppens gamla medlemmar tillsammans med några nya, som far hit och dit över Europa i ett flygande fläng för att försöka lösa det fall de för tillfället arbetar med och som grenar ut sig över hela kontinenten.
Arne Dahl-deckarna är egentligen de enda i kategorin deckare som handlar om relativt realistiska brott (eller åtminstone skenbart realistiska brott), internationell brottslighet och ligor, som jag tycker är läsvärda. Jag är ju annars mer intresserad av deckare där någon blir mördad därför att någon annan, tre generationer tillbaka i tiden, stal ett recept på pumpapaj och därmed vann ett pris i pumpapajtävlingen som rätteligen borde tillfallit mördarens mostersmor, eller något liknande.
Det som skiljer Arne Dahl (eller Jan Arnald som döljer sig bakom pseudonymen) från övriga deckarförfattare är bland annat att det alltid finns ett större perspektiv en övergripande idé eller stämning, större än det brott som begås eller det fall som ska lösas och som genomsyrar berättelsen och berör såväl brottslingar som poliser, men på olika sätt.
Vi får annars veta ganska lite om huvudkaraktärernas privatliv. Ändå tycker jag att jag känner dem och engagerar mig i dem mer än i vissa poliskaraktärer som utgjuter sig sidvis om sitt nästan tillkämpat dåliga äktenskap, som det känns som författaren har lagt in därför att hen tycker att det måste finnas ett sådant.
Men det som främst utmärker en Arne Dahl-deckare, det som främst gör att de är mer läsvärda än andra är att Arne Dahl är så uppenbart intresserad av litteratur. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Det finns helt enkelt en mer litterär approach i Arne Dahls deckare. Det här med det större, allomfattande perspektivet är väl egentligen ett resultat av detta. Det handlar om kompositionen och ett uppbyggande av bilder, hur han knyter ihop och placerar scenerna och detta att han ofta går in i en scen från ett annat håll än rakt fram. Som alltid i bra litteratur handlar det om att ta sig tid, tid att vrida och vända på en scen, en plats, en händelse, som om det vore livsviktigt hur just den scenen beskrivs. Arne Dahl förstår att det är livsviktigt och tar sig den tiden.
