Himlens fånge av Carlos Ruiz Zafòn

Man njuter av att bara titta på själva boken. Det sepiafärgade fotot från femtiotalets Barcelona, kartan i brunt och vitt på insidan av pärmarna och de svartvita fotografierna som inleder varje del. Allt detta bidrar till att förstärka mystiken kring Barcelona, denna stad där Ruiz Zafóns berättelser utspelar sig. Väderhänvisningarna som visserligen inte är särskilt många, är stadens känsloyttringar och reaktioner på det som sker med dess invånare.

   Jag förstår att det finns turister som åker hit bara för att vandra i samma gränder som Ruiz Zafòns karktärer. Själv vill jag besöka baren Els quatre gats inte för att fantisera om vid vilket bord Picasso, som verkligen satt här, brukade sitta,  utan för att se var don Gustavo Barcelò , som över huvud taget aldrig existerat,  satt när han synade Daniels exemplar av Vindens skugga i romanen med samma namn.

I Himlens fånge återser vi De fördömda böckernas gravkammare som vi besökte i de två tidigare böckerna av Zafòn: Vindens skugga och Ängelns lek. Vi rör oss på Ramblas och i Ravals gränder, på Placa Real och i vi finner oss fängslade i borgen på Montjuic. Vi återser Daniel och Bea, Fermin och Daniels far herr Sempere i deras antikvariat Sempere och söner, där vi träffade dem i Vindens skugga och där herr Sempere skymtade förbi som yngling i Ängelns lek.  Nu binds händelser och personer från de båda tidigare böckerna samman i en ny historia där vi får veta hur Daniel och Fermins öden bands samman långt innan Daniel visste något om detta och innan han själv ens var född.

I Himlens fånge står Fermin i begrepp att gifta sig med sin älskade Bernarda men verkar allt annat än lycklig och till slut berättar han för Daniel hur hans mörka förflutna hotar att komma i fatt honom och hur detta mörka förflutna också hänger samman med de mörka skuggorna i Daniels bakgrund.

I de två tidigare böckerna, som jag hela tiden envisas med att jämföra  med, har skeendena och de parallella berättelserna liksom tvinnat sig runt och in i varandra. Vindens skugga är en typisk ”en ask i en ask”-roman. I Himlens fånge tvinnar sig berättelsen snarare runt de tidigare två och trasslar ihop sig till en hård knut. Första sidan är ett citat ur romanen Himlens fånge (!) skriven av Julián Carax en av de mystiska huvudfigurerna i Vindens skugga tillika författare till romanen Vindens skugga som figurerar i Vindens skugga. Ni förstår vad jag menar med att det tvinnar sig runt varandra? Det är detta som gör att jag gillar Zafòn så oerhört mycket. Det blir så snyggt detta tvinnande. Jag fullkomligt älskar hans kompositioner, för att inte tala om hans karaktärer.

I slutet av Vindens skugga försvinner Carax och i Himlens fånge är han fortfarande försvunnen, men i det inledande citatet, vars innebörd blir tydligare sedan man har läst boken, skriver han:  ”Jag har alltid vetat att jag en dag skulle komma tillbaka hit, till de här gatorna…” vilket går att tolka som en antydan till att vi ännu inte sett det sista av Carax i Zafòns kommande produktion. Något som också satt myror i huvudet på mig är att Himlens fånge, den roman som Carax har skrivit har getts ut i Paris 1992. Vad betyder detta årtal? Handlingen i Himlens fånge, den roman som Zafòn har skrivit utspelar sig i slutet av 1950-talet.

Himlens fånge känns som något av en mellanbok.  Medan de båda tidigare böckerna har fungerat som avslutade berättelser pekar denna framåt mot en fortsättning dels i och med Carax-citatet , dels med hjälp av flera oavslutade trådar i handlingen och med introduktionen av karaktärer vars närvaro borde ha mer att erbjuda än vad som hittills har gjorts gällande. Slutet lämnar oss också i någonting oavslutat, en känsla av oro och av att någonting ödesdigert tagit sin början. 

Styckerskan från Lilla Burma av Håkan Nesser

Eller lyssnar. Håkan Nessers böcker avnjuter man med fördel som ljudbok. Särkskilt om det är han själv som läser, vilket det oftast är. Han har en jämn och …ja, torrhumoristisk ton som ger berättelsen den där särskilda nesserska laddningen som jag tycker om.

 

Styckerskan från Lilla Burma är den femte och, enligt ryktet, sista boken om kriminalinspektör Gunnar Barbarotti i den fiktiva staden Kymlinge.

Bokens titelroll spelas av Ellen Bjarnebo som suttit 11 år på Hinseberg efter att ha slagit ihjäl sin man, styckat honom och gömt delarna i skogen utanför Lilla Burma, gården utanför Kymlinge där de bott tillsammans med sin tolvårige son. Efter att hon lämnat fängelset återvänder hon till Kymlinge och flyttar sedermera ihop med en udda man vid namn Morinder.  Några år senare är Morinder plötsligt försvunnen och Ellen blir återigen föremål för polisens förhör men vart Morinder tagit vägen, eller om Ellen har något med hans försvinnande att göra kommer de aldrig fram till.

Nu är det fem år senare och Gunnar Barbarotti har blivit satt att ”reda ut några lösa trådar” i fallet Morinder. Kommissarie Assunander har gett honom det här uppdraget som ett slags arbetsträning eftersom Barbarotti försöker komma tillbaka efter en personlig tragedi.  Eller har Assunander, som precis står i begrepp att gå i pension, ett eget intresse av historien klaras ut innan han lämnar sin post?

 Barbarottis arbetsträningsfall, huvudfallet i boken, handlar om mäns våld mot kvinnor och kvinnornas hämnd.

Jag har alltid tyckt att Nessers kvinnoskildringar är en aning enkelspåriga, Eva Backman, Gunnar Barbarottis kollega är nog den som varit mest sammansatt.  Men när jag tänker på det så är jag inte säker på att hans män är särskilt mångfasetterade heller.  Egentligen.  I böckerna om Van Veeteren hade jag länge svårt att skilja dem åt.

Det är inte personteckningarna, utan själva berättelserna som är Nessers starka sida, även om han kan hitta på en del roliga ”figurer”. Berättelserna är välkomponerade och tar ofta oanade vändningar. Dessutom kryddar han det hela med underfundiga, till synes ovidkommande, bihistorierier.  I Styckerskan från Lilla Burma har till exempel Axel Wallman, Gunnar Barbarottis ljusskygge studiekamrat lämnat eremitlivet och reser runt i världen som litteräragent åt Hiters barnbarn.

Mera Tomas Arvidsson

Böckerna Dubbelstöten och Utanförskapet  berättar om hur livet gestaltar sig för Doktorn respektive Studierektorn efter att de begått sitt vattentäta bankrån i Enkelstöten.
Efter det perfekta brottet har förövarna valt att förvalta sina rikedomar på lite olika sätt. Doktorn (Dubbelstöten) har emigrerat till Schweiz tillsammans med sin unga sekreterare i en ny Jaguar, med sin del av rånbytet omvandlat till ett avgassystem i guld (så att det ska gå att få det över gränsen utan några problem i tullen.)
Studierektorn (Utanförskapet) har nöjt sig med att köpa en sommarstuga på Öland och förvarar resten i en sportväska bakom värmepannan. Han njuter av friheten att kunna plocka åt sig en tusenlapp då och då för att förgylla vardagen lite.

I Dubbelstöten får vi veta att livet i lyxvillan i Schweiz inte riktigt blev som Doktorn hade tänkt sig. Att omvandla guldet till reda pengar var besvärligare än han hade räknat med och levnadskostnaderna i Schweiz är höga, förmögenheten har krympt. Doktorn vantrivs med sitt jobb och med sitt sociala umgänge. Både han och hans unga hustru längtar hem. Tillsammans planerar de för sin återflytt till Sverige. För att skaffa sig ett ordentligt startkapital till hemkomsten tänker de stjäla Nobelpriset.


Studierektorn trivs bra med livet så som det är och orsaken till att han börjar fundera på att begå nya brott, för det gör han ju naturligtvis annars skulle det inte ha blivit någon Utanförskapet, är kanske en smula mer orealistisk än Doktorns skäl. Men jag gillar Studierektorns skäl bättre i alla fall. Jag tänker inte berätta mer om vilket skälet är annat än att det är en hamster inblandad. Det är på grund av denna hamster som Studierektorn ger sig till att planera ett större försäkringsbedrägeri tillsammans med sin bror.
Det går lite olika bra för dem, Doktorn och Studierektorn.

Det är inte bara hamstern och hemlängtan som får dem att planera nya brott. Det är den där längtan efter spänning som ligger dold djupt ner bakom både Doktorns och Studierektorns välanpassade yttre. Det är detta tema som Tomas Arvidsson har koncentrerat sig på i sitt författarskap: den välbärgade meddelklassens längtan efter något mer än bara ett gott liv och den underliggande galenskapen hos idealmedborgaren, att den som till det yttre ser ut att vara en samhällets stöttepelare på insidan kan vara en kalkylerande brottsling. Det är detta han ägnar sig åt att filosofera kring i ett antal roliga böcker, men man behöver nog inte läsa alla i ett sträck.

Harry Potter - igen

Hittade inga nya ljudböcker som jag hade lust att lyssna på på väg till jobbet, så jag började lyssna om Harry Potter-böckerna. Jag gillar Harry Potter, även om jag inte är någon fanatiker. Det är en ganska bra historia på det stora hela.
Det jag har emot ljudböckerna är att Krister Henriksson, som läser dem, plötsligt, oväntat och ibland en smula omotiverat enligt mitt tycke, ger sig till att gallskrika efter att ha pratat i normal samtalston under en länge tid. Om jag någon gång kommer att drabbas av tinitus är det på grund av poltergeisten Peewes (Jag vet inte hur han stavar sitt namn eftersom jag bara har lyssnat på honom.).

Just nu befinner jag mig någonstans i mitten av den femte boken Harry Potter och Fenixordern och börjar känna mig en aning...mätt. Faktum är att jag känner att jag börjar storkna på minnessåll och impedimentabesvärjelser, klonkar och dubbeltimmar i spådomskonst. Jag vill minnas att jag kände något liknande ungefär på samma ställe förra gången.

Som tur är har jag fått slag på Håkans Nessers Styckerskan från lilla burma och så fort Harry Potter har flugit färdigt för den här boken ska jag vila mina öron med Håkan Nessers jämna, torra stämma som lugnt berättar om jordiska ting som styckmord och förlusten av nära anhöriga.