Expeditionen Min kärlekshistoria av Bea Uusma

Jag har slukat Bea Uusmas Augustpris-nominerade Expeditionen Min kärlekshistoria.  Jag delar nämligen Uusmas intresse för André-expeditionen, även om jag inte är lika besatt. Jag föredrar att läsa om Fraenkel, Strindberg och André och deras strapatser på isvidderna liggande i min säng, inlindad i en filt, framför att ge mig ut på isvidderna själv för att söka efter deras spår.

Men Bea Uusma är av ett annat virke. Hon har deltagit i ett flertal polarexpeditioner bara för att kunna stiga i land på Vitön, ön där Andrés expedition slutligen gick under. Det är en av de mest svårtillgängliga platserna i världen, på grund av den är inbäddad i drivis.

 

Boken handlar om Uusmas besatthet av André expeditionen, av att komma så nära den som möjligt, nästan in i den. Om alla underliga saker hon, till sin egen förundran, gör att komma nära. (Om detta och besatthet i allmänhet har jag skrivit om på bloggen Eldklotter.) Boken handlar också om hennes sökande efter svaret på vad de dog av där på Vitön. Det är ju en fråga som har stötts och blötts genom åren och här kommer Uusma med en del ny information och teorier. Vad det är får ni läsa själva.  Hon resonerar kring de olika tidigare teorierna om dödsorsaken, dömer ut några och bedömer andra som sannolika eller åtminstone möjliga, men något bestämt svar ger hon ändå inte. I början av boken lämnar hon en brasklapp där hon skriver att allt i den här boken har hänt på riktigt utom sidorna, 271 och 272. På de här sidorna återger hon de tre expeditionsmedlemmarnas sista timmar på Vitön. Det är fiktion, men en fiktion som grundar sig på Uusmas undersökningar.

 

Uusma varierar berättelsen om sitt eget sökande med berättelsen om expeditionen, hon ritar kartor och ställer upp tabeller och boken ger intrycket av en vacker klippbok, eller anteckningsbok, med korta texter i olika typsnitt beroende på vad de behandlar. Sidorna har också olika färger för de olika avsnitten. De sidor som avhandlar Uusmas egna expeditioner är blå och typsnittet är gammal skrivmaskinstext, till exempel. Obduktionsprotokoll -sidorna är röda. Sidorna där expeditionen gått i land på Vitön, de där sista dagarna när dagboksanteckningarna upphör är svarta.

 

Det är också en välskriven bok. Det finns inte ett ord för mycket i texten. Uusma är bra på att skapa en ödesmättat stämning genom att avsluta de korta styckena med en kort, laddad mening.  Det är ett språk som passar väl ihop med det landskap hon skildrar. Där finns inte heller utrymme för oväsentligheter, det är ett kargt landskap med is och köld och blåst, inte så mycket mer. Inbillar jag mig. Jag tänker som sagt inte åka dit och se efter.

En man som heter Ove av Fredrik Backman

En man som heter Ove är den mest utlånade e-boken på mitt bibliotek. Sådant brukar göra mig mycket tveksam. Jag vill inte läsa en bok som ligger högst upp på listorna, däremot kan jag tänka mig att läsa den när den har ramlat ur listan och är bortglömd. Visst är det en form av snobbism, jag vet, men så är det.

När det gällde "Ove" fick jag emellertid en så bra rekommendation att jag helt enkelt var tvungen att läsa den genast. Boken handlar om en man som heter Ove och är 59 år. Han är en vit, medelålders man av den gamla stammen, som tycker att det är viktigt att man parkerar på rätt ställe, att hålla sig till samma bilmärke som man alltid haft, en sådan som inte gärna talar om eller över huvud taget har någon närmare kontakt med sina känslor. Det ska vara ordning och reda och som det alltid har varit. Men det händer så mycket nytt och konstigt på hans gata, så mycket nytt och konstigt som tränger sig på och in i de där områdena av hans inre som han knappt själv tillåter sig besöka.

Det irriterade mig i början att Backman var nästa övertydlig i sin presentation av Ove. Han skrev mig på näsan vilken sorts man vi hade att göra med redan i kapitel ett, och jag blev orolig att boken skulle fortsätta på det viset. Men så blev det inte. Det slutade med att jag inte kunde värja mig för Ove, jag blev engagerad. Språket är enkelt men hejdlöst på ett sätt som slungar dig vidare in i berättelsen. Man ville veta hur det ska gå, även om jag hela tiden misstänkte att jag inte skulle bli särskilt överraskad av slutet. Det blev jag inte heller, men jag bölade som en stril i alla fall. När jag inte skrattade.

Det var också skönt att det inte var en sådan bok som hade som mission att göra sig lustig över den här typen av män, som väl egentligen är den enda mänskliga kategori som det fortfarande är helt ok att göra sig lustig över. Men porträttet av Ove blev inte så platt och tvådimensionellt som jag fruktade i början.

Så nu har jag alltså också blivit en person som rekommenderar toppliste-ettor till folk. Gud hjälpe mig.