Polardrömmars höga pris – Historiska äventyr i Arktis och Antarktis av Annagreta och Eric Dyring

Av samma skäl som andra människor ser på skräckfilm läser jag böcker om polarexpeditioner. Det har något av samma effekt att leva sig in i dessa fasansafulla färder i extrem kyla, i dessa oändliga vidriga, vita landskap, snöstormar och totalt mörker dygnet runt i månader i sträck, svält och skörbjugg. Att försöka leva sig in i att man inte kommer härifrån förrän om flera månader, eller år kanske. Om man över huvud taget kommer härifrån.  Att man inte kan säga: ”Nu skiter jag i det här och åker hem!”

    Till skillnad från de flesta skräckfilmer har polarexpeditionerna ägt rum i verkligheten.  Det har varit vidrigt, jävligt och otäckt i verkligheten och det ger ju ytterligare en dimension.  

Det är inte de moderna polaräventyrarnas färder jag läser om; de som har tillgång till mobiltelefoner, radio, GPS och räddningshelikoptrar. Inte för att jag tror att de resorna är någon promenad i parken heller men det är helt enkelt inte samma sak som det var förr. 
   Det är inte som att bli avsatt på en plats i detta helveteslandskap, övervintra i blåsten och mörkret, ta sig över ett större område med oberäknelig is, för att bli upplockad av sitt fartyg igen på annan plats. Det är uppgjort att skeppet ska vänta till ett visst datum och det finns inga kontaktmöjligheter mellan expeditionen och skeppet, så det gäller att hinna fram i tid. Det gäller att hålla sig vid liv under tiden. Det gäller också att skeppet inte har sjunkit på vägen.  Har det gjort det är det bara att försöka överleva tills något tycker att det är dags att skicka ut en räddningsexpedition. Det går inte att ringa hem och begära hjälp.

Det kanske kan ifrågasättas detta att man använder sig av verkliga människors förfärliga öden som man använder sig av skräckfilm, till att vällustig vältra sig i fasor och låta sig skrämmas på ett tryggt och distanserat sätt. Varför behöver man sånt? (Eller är det kanske bara jag?)
    Och det är ju en smula kluvet detta att läsa om hur de här männen - för de är ju män - går under under fruktansvärda omständigheter,  men samtidigt har de ju valt själva. Det var ingen som tvinade dem, de har själva valt att ge sig ut i dessa vidriga klimat och de vet själva att förutsättningarna är ytterst osäkra. Vad är det för fel på dem?
   Inte kan man skylla på att det inte går att föreställa sig hur det ska bli förrän man är där, för flera av dem åkte tillbaka flera gånger. Som den irländske äventyraren Shackleton som inte kunna finna någon mening med livet när han var på hemmaplan. Trots att han hade varit med om alla möjliga umbärande i Antarktis och trots att hans hälsa är dålig ger han sig ut på en sista resa och dör där han hör hemma. I Antarktis ishav.

 I Polardrömmars höga pris går paret Dyring igenom ett antal historiska polarfärder i, i många fall gaska korta kapitel -som topparna av många isberg.  Från Pytheas, greken som för 2300 år sedan, enligt legenden gjorde den första resan mot Arktis och fram till Shackeltons sista resa i slutet av 1910-talet. I en sista del i boken redogör Eric Dyring för sin övervintring på Nordostlandet 1957-58, den har inte mycket gemensamt med övriga färder i boken.

Kapplöpningen till Sydpolen

En av de historiska färderna i Polardrömmars höga pris är Andrées ballongfärd mot Nordpolen 1897; en gräslig resa som fascinerat mig länge och som jag läst mycket om tidigare.

   I Polardrömmars höga pris hittar jag en annan polarresa som griper mig och som jag går och tuggar länge på efteråt.  Det är kapplöpningen till Sydpolen mellan Roald Amundsen från Norge och Robert Falcon Scott från England.

   Det var Amundsen som vann och åkte hem och vältrade sig i ära och berömmelse.
   Amundsen intresserar mig inte. Det är inte kapplöpningen jag bryr mig om.

 Scotts grupp drog själva sina slädar över isen eftersom deras idé att ta med sig ponnyer som dragdjur var ett misstag; ponnyerna gick genom isen. Amundsen hade hundar som drog.

Den 18 januari 1912 når Scotts expedition polen, bara för att mötas av den norska flaggan och ett meddelande från Amundsen som varit där en månad och fyra dagar tidigare.
Den 8 mars 1912 når Amundsens expedition Tasmanien och Amundsen kan telegrafera och låta världen veta att han har nått Sydpolen.
Den 8 mars 1912 är Scott och hans kamrater på väg tillbaka efter sitt ”misslyckade” besök på polen. De lider svårt av den rekordlåga kylan.  Maten börjar ta slut. De är uttröttade av att ha dragit slädarna. En av dem, Edgar Edvards, har redan dött av köld och utmattning.
Den 8 mars 1912, samma dag som Amundsen triumferar för världen, skriver Scott i sin dagbok:
”Gud hjälpe oss, jag är rädd att vi är riktigt illa ute.”
   Och det är de också.
   En vecka senare lämnar Lawrence Oates tältet och ger sig ut i snöstormen, han är sjuk, förvirrad och plågas av smärtorna i sina förfrusna fötter. Han blir borta en stund, säger han till sina kamrater.  Han går ut och förblir borta. De återfinner aldrig hans kropp.  
   Nu är de tre kvar: Scott, Bowers och Wilson. Den 29 mars är det över.
   Scott hinner skriva 12 avskedsbrev, till sin fru och sina nära vänner, expeditionens sponsorer (fast så hette det ju inte då), till Bowes mor och Wilsons fru. Utanpå sin dagbok skriver han: Till min änka.   Breven och boken lägger han i en tygväska som han håller under armen där han ligger i sovsäcken bredvid Bowers och Wilson.
   Där ligger de sedan ända till den 12 november när en räddningsexpedition finner dem.
Med i räddningsexpeditionen finns Aspley Cherry-Garrard: Bowers och Wilsons bäste vän. Han får en svår chock när han ser dem.
    Tidigare under expeditionen har Cherry-Garrard gjort en riktig vansinnesutfärd (Hela expeditionen är väl i och för sig att betrakta som en vansinnesfärd.) tillsammans med Bowers och Wilson.

 

 

Stående från vänster: Oates, Scott och Edvards
Sittande från vänster Bowers och Wilson

 
Scott har en bättre kamera än Amundsen när han fotograferar sin grupp vid Sydpolen och det går att se ansiktena relativt tydligt. De där köldbrända ansiktena. Jag stirrar på dem där de står och sitter i snön:  
Oates som några månader senare ska irra ut ur tältet sjuk och förvirrad och bli borta i stormen.
Scott själv, den som blir den sista att dö. Hur känns det att ligga ensam i ett tält ute i ingenstans och höra snöstormen ryta utanför, med sina döda kamrater bredvid sig och veta att man snart själv ska dö.
Edgars som ska bli den förste att dö.
Bowers om vilken Scott sagt att han var den starkaste man som någonsin gett sig av på en polarfärd.  Wilson konstnären, biologen, expeditionens vetenskaplige chef, den galne ornitologen som tidigare under expeditionen gått 21 mil i  - 50 C⁰, storm och kolmörker för att få tag i kejsarpingvinens ägg.
   På bilden har de nått sitt mål med expeditionen. De har kommit fram till Sydpolen men de är inte de första där och inte ser de särskilt glada och nöjda ut på bilden. De är bittra och besvikna, frusna, hungriga och utmattade.
   Snart är de också döda allihop.

Vem behöver skräckfilmer när man kan titta på den här bilden och känna till historien bakom den och veta vad de har framför sig. När man kan fundera på vad som rör sig i deras huvuden just denna ögonblickssekund som fastnat på plåten, eller vad deras anhöriga hemma tänkte i just den här sekunden.

Fest för livet av Ernest Hemingway

En annan bok som blivit liggande på hög är Hemingways En fest för livet som jag hämtade upp ur magasinet på biblioteket för ett bra tag sedan. Jag läste ett citat ur boken någonstans som jag har glömt var det var och kände att det var absolut nödvändigt att få hem den genast och läsa vidare. Väl hemma blev den ändå liggande i en av alla dessa bokhögar och varje gång jag har fått ett sms från biblioteket att lånetiden håller på att ta slut, så har jag bara loggat in och lånat om den.
    Senaste gången mobilen plingade och jag skulle låna om boken så gick det inte, jag hade lånat om den så många gånger som det var tillåtet. Plötsligt hade jag bara fyra dagar på mig att läsa En fest för livet och jag förbannade min egen lättja. Nu fick jag stressläsa mig igenom texten istället för att i lugn och ro njuta av formuleringskonsten och funderingarna kring skrivandet och ingen annan hade jag att skylla på än mig själv. Visserligen är det en ganska lättläst bok men det är ju annat som måste göras här i livet än att sträckläsa Hemingway. Tyvärr.

En fest för livet handlar om Hemingways tid i Paris på tjugotalet, där han sitter och skriver på kaféer eller i ett iskallt rum uppe under taket. Han slutar att arbeta som jouranlist och börjar skriva noveller som han försöker att sälja till olika tidningar. Han, hans fru Hadley och deras son bor ovanpå ett sågverk och hankar sig fram så gott de kan. Ibland är det ont om mat och Hemingway låtsas för sin frun att han ska bli bjuden på lunch av goda vänner så att hon och sonen kan äta upp lunchmaten själva. Sedan driver han runt i Paris parker för att vara borta länge nog för att det ska verka som om han verkligen har ätit lunch.  Ändå beskriver han tillvaron som en god tid; då "vi var fattiga och lyckliga i Paris".

Han skriver om hästkaplöpningar, promenader och kaféer i staden och sina möten med andra kända författare: Scott Fitzgerald, Ezra Pound och Gertrude Stein och mindre kända som vännen Evan Shipman.
"Det är ju så här man skulle leva!" tar jag mig tid att utbrista och viftar med boken mot P. "Sitta på kaféer och skriva, promenera runt längs Seines stränder och rota i boklådor och diskutera litteratur hemma hos berömda författare om kvällen."

Att sitta och skriva i det utkylda vindsrummet om vintrarna känns väl inte så lockande i ärlighetens namn. Men det är här i detta kalla rum som han formulerar sin filosofi kring skrivandet:
 Det enda du behöver göra är att skriva en enda sann mening. Skriv den sannaste mening som du känner till. [...] Om jag började skriva omständligt , eller som någon som introducerar eller presenterar något, märkte jag att jag kunde skära bort de där arabeskerna eller utsmyckningarna och kasta dem och börja med den första sanna, enkla, förklarande meningen som jag skrivit.

Han är också konkret och vackert, välformulerad på Hemingwayskt manér hela vägen genom En fest för livet fram till slutet. Det är när han berättar om hur han bedrar sin fru som han börjar att generalisera och ludda till det på ett sätt som får det att framstå som om otrohet är den logiska följden om man blandar ihop ett antal specifika ingredienser i en skål och rör om.
I och med otroheten är det också slut på  de lyckliga tiderna.

En fest för livet ger näring till den romantiserande bilden av fattiga kämpande författare/konstnärer i Paris, som lever för konsten och även om jag inte är överdrivet förtjust i att vare sig frysa eller vara hungrig så känner jag, efter att jag läst boken, att jag gärna skulle vara fattig och lycklig i Paris.




Sanningen om Saltön och en del annat av Viveca Lärn

Länge låg den och väntade i högen med böcker jag köpte på bokrean i år. Nästan ändå tills det var dags för en ny bokrea låg den där till hälften bortglömd. Men så fick jag för mig att jag skulle lyssna igenom alla ljudböckerna om Saltön igen och då kom jag plötsligt på att jag hade ju den här boken också.

Sanningen om Saltön är en samling kortare, självbiografiska texter där Viveca Lärn bland annat berättar att hon redan vid åtta års ålder bestämde sig för att skriva om människorna på en påhittad ö och deras förhållande till sommarens badgäster. Hon berättar också om hur det gick till när hon skrev vissa passager i böckerna och anekdoter från inspelningarna av tv-serien.
Men mest handlar det om hennes barndoms somrar i Bohuslän, om hennes mamma, pappa, syster, äldre släktingar och andra personer som hon stött på genom livet, varav några lånat sina karaktärsdrag till Saltöns innevånare.

Här finns också ett antal andra Historier Ur Verkliga Livet som Viveca Lärn samlat på sig. Att hon är genuint intresserad av verkliga människor och Historier Ur Verkliga Livet är lika uppenbart här som i hennes Saltö-böcker eller varför inte i Öster om Heden som jag nyligen också lyssnat på. Handlingen bärs alltid upp av ett kärleskfullt framställt persongalleri som rör sig i en gråzon mellan verklighet och fantasi. Det är en zon som jag tycker om i litteraturen; inte för mycket realism (det blir liksom verkligare på det sättet) men inte heller några gröna män från Mars som plötsligt landar på hustaken.
Jag tycker Viveca Lärns karaktärer liknar figurerna på Lennart Jirlows målningar; figurer vars historia jag alltid längtat efter att få höra, eller själv få skriva.

Mannen i brunt av Agatha Christie

När jag sist var nere och rotade bland skatterna i magasinet i vårt bibliotek hittade jag Mannen i brunt av Agatha Christie. Det är hennes fjärde bok men den sista som översattes till svenska.

Anne Beddingfeld är bokens berättare och hjältinna. Hon är en typ av karaktär som återkommer i Christies böcker: ung, fattig men viljestark flicka som har haft ett ganska enformigt och tråkigt liv hittills. Plötsligt har hon hamnat i en ny livssituation och passar därför på att kasta sig huvudstupa in i det äventyr som av en slump dukas upp framför henne. Ett äventyr som i det här fallet för Anne till Kapstaden och Victoriafallen, bland annat.

Själva upplägget i Mannen i brunt skiljer sig dock en aning från Christies andra böcker. Visst här begås mord och visst här finns ett begränsat antal misstänkta som förts samman mer eller mindre slumpmässigt, så där som det brukar vara,  men Mannen i brunt har en mer "agent-aktig" approach än de andra brukar ha. Här är det den mystiske Översten, hjärnan bakom en mängd olika brott och stölder som eftersöks snarare än mördaren själv, så att säga.
Detta annorlunda upplägg gör det också mer spännande. Hur ska det sluta? I de flesta av de andra deckarna vet man ju att Poirot kommer att samla alla inblandade i ett rum och omständligt berätta vem av dem som är mördaren. Om man nu vill vara en smula generell.
I Mannen i brunt undrar jag faktiskt in i det sista hur det ska gå, och Christie blandar skickligt bort korten.



Läsning vid poolen

Som av en händelse kom båda de böcker som jag läste i solstolen under Rhodossemestern att handla om spioneri, om än i olika utsträckning. Inte heller gick det att lita på att något var som det såg ut att vara i någon av böckerna. Det fanns ingen fast mark under läsarens fötter. I en av dem var marken emellertid lösare än  i den andra.

 

I Umberto Ecos Begravningsplatsen i Prag går jag vilse redan i inledningen. Eco villar, med sin omständliga vägbeskrivning fram till huvudpersonens dörr, fullständigt bort mig i Paris skumraskkvarter. En ganska snygg inledning till en bok som handlar om att vilseleda.

 

Begravningsplatsen i Prag får mig att tänka på filmen Wag the dog där den amerikanska regeringen anlitar en filmproducent som via media ska manipulera folket att tro att de står inför ett krig mot Albanien.

Begravningsplatsen i Prag utspelar sig på 1800-talet och dess motsvarighet till filmproducenten i Wag the dog, förfalskaren och spionen Simone Simonini har inte lika många mediala verktyg att arbeta med, han får hålla sig till det skrivna ordet. De historiska dokument, eller protokoll, som han fabricerar byggs upp på samma sätt som man bygger en roman. Hans förfalskning av historien påverkar hans samtid på så sätt att han också förfalskar framtiden. Det som utåt ser ut att vara verkligheten bygger på så lös grund som ett "romanprojekt".

 

Ytterligare en osäkerhetsfaktor i Begravningsplatsen är detta att man inte riktigt vet vem som är vem. Vem är Simonini och är han riktigt klok? Vem är den mystiska abbé Dalla Piccola och vad har han för relation till Simonini?

 

Umberto Eco vet att det kan vara svårt för läsaren att få grepp på det hela, att allt flyter en aning. Han gillar också att driva med läsaren och ge denne lite skälmska blinkningar emellanåt. För att tydliggöra det hela har han i slutet av boken ritat upp en tabell över boken som ska ge en strukturerad bild av handlningen, för den händelse - som han skriver i det avslutande kapitlet Onödiga lärda förklaringar - "läsaren skulle vara överdrivet noggrann eller inte ha blixtsnabb fattningsförmåga".

Jag finner detta hejdlöst roligt.

Nesser tar det hela ett steg längre i Himmel över London där löser han upp alla gränser mellan verklighet och fantasi. Här är frågan inte hur verkligheten ser ut utan snarare: finns den och i så fall var?
Det är ett riskabelt projekt och någonstans i mitten käns det som om han själv sticker hål på den ballong han har blåst upp. Efter att ha velat vända varje sida för att se hur det går för de här karaktärerna som han har presenterat mig för, känner jag plötsligt att det spelar ju ingen roll vad som händer dem, de finns ju inte.
Jag har kraschlandat i verkligheten.
Men Nesser är, trots allt, en författare som jag litar på, så till vida att jag vet att jag kommer att finna hans böcker intressanta. Det är något med kompositionen, tonen, den torra humorn och de udda karaktärerna som gör det. Detta att det ofta i hans berättelser förekommer människor som döper sina taxar till Ansgar eller med bestämdhet hävdar att när man är död kommer man till Södertälje och får bo på lyxhotell i all evighet. Sådant tilltalar mig.
Så jag läste vidare.
Det är svårt att beskriva den här boken utan att ge bort för mycket och man måste överraskas av den för att den ska ha rätt effekt, men det var när jag insåg att den dörr han hade öppnat ut från fiktionen var en svängdörr som också gick åt andra hållet, som jag tyckte att det började bli intressant igen.



 

 

 

 



Mötley Crü The Dirt

När vi var i Norrköping härom helgen bestod min läsning av en blandning av dockskåpstidningen Doll's house magazine, som jag hade fått av P och av Mötley Crü The Dirt: Bekännelser från världens mest ökända rockband, som jag fått av hotellet. En trevlig service med en pocketbok på sängbordet, tyckte jag.

Jag visste ingenting om Mötley Crü innan jag började läsa boken. Naturligtvis visste jag att de fanns. Naturligtvis visste jag att Tommy Lee fanns och hade varit gift med Pamela Anderson. Men jag vitte inte att det var i Mötley Crü han var trummis och inte kunde jag vare sig höra någon av deras låtar i huvudet eller namnge någon av dem. Det är väl helt enkelt inte min typ av musik. Antar jag. Men jag är helt fast i historien.

Skiten om Mötley Crü är skriven av Neil Strauss i samverkan med bandmedlemmarna (Tommy Lee, Mick Mars, Vince Neil och Nikki Sixx) och det är en väldigt välskriven skit. Medlemmarna berättar var för sig och om varandra och Strauss lyckas bra med att få fram deras olika röster. Och deras olika versioner av samma händelser. Det är också väldigt välkomponerat, de olika historierna är snyggt sammaflätade och griper in i varandra.

Även personer runt bandet, deras managers och den vikarierande sångaren John Corabi får komma till tals. Det framstår som om deras managers har sämre självinsikt än ligisterna själva. Men det kanske bara är berättarteknik.

Hur som helst är det inga som helst problem med att ta sig igenom nästa 600 sidor om världens mest ökända rockband trots att man inte är ett fan.

                                                                                   

Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag av Bodil Malmsten

Bodil Malmstens fjärde loggbok, baserad på inlägg i hennes blogg www.finestere.se från maj 2009 till juni 2010.
Nu kan man ju undra varför jag köper en bok med gamla blogginlägg som jag redan har läst gratis på nätet. Men för det första så är det något särskilt med själva trycksaken bok. Bläddrandet och doften. Bodil Mamlstens loggböcker är dessutom så vackra, högkvalitativa i sin utformning precis som i sitt textmaterial.
För det andra har hon ju gjort vissa ändringar.
För det tredje så ger det ett helt annat intryck av texten, eller texterna, att läsa dem samlade.

Det är välformulerat, välskrivet och... välbetraktat. Det där att man låter de små, till synes oviktiga detaljerna i vardagen, ta plats och tid, att man betraktar dem som stora viktiga händelser. Det är det som är litteratur. Litteraturen finns i det vanliga livet, i alla människors liv, till och med i mitt det är bara en formuleringsfråga. Det är det man inser när man läser Bodil Malmsten.
Som hon själv skrivit på sin blogg den 23 april 2010:
Det är inte vad det handlar om, som det handlar om, det är hur det är hanterat, det är stilen och formkänslan, att det är litteratur.

Bodil Malmsten är min husgud och flera lovordande utgjutelser om hennes författarskap som jag har utgjutit kan ni läsa här.
Men i Om en månad går fortare nu än ett hjärtslag finns det också tre saker som gör mig lite... fundersam.
Det är två återgivna intervjuer där svaren ges i en ton som jag tycker är en smula... arrogant.
Det är ett avsnitt där hon återger olika uppdragserbjudanden som hon får. Det känns som hon gör sig lite lustig över dem. Och visst en del erbjudanden känns ju mest bisarra, en del är riktigt dåligt formulerade men det finns ändå inte något godtagbart skäl att göra sig lustig så här offentligt, tycker jag.
I ett annat avsnitt är det tre beundrarbrev skrivna av människor som kanske inte är så språkligt begåvade, som lämnas ut. Just lämnas ut.
Jag gillar inte de här avsnitten riktigt. De känns lite obehagliga, otrevliga rent av.
Fast de är kanske inte autentiska, vare sig intervjuerna, erbjudandena eller breven. Kanske är det bara litterära konstruktioner även om jag inte riktigt förstår varför de i så fall är konstruerade. Kanske borde jag förstå att de är litterära kontruktioner men jag brukar ju ha lite svårt att begripa sådant. Jag har ju till och med gått på att det finns en karl som är gift med sitt eget missbildade extrahuvud (Nedstörtad ängel av Peo Enqvist) så kanske är de här tre avsnitten bara något jag inte begriper.

Deckare

Jag tycker att Leif GW Persson är ganska...cool,  men ännu har jag inte läst någonting av honom. Därför började jag härom dagen med Linda - som i Lindamordet, som har legat i bokhyllan i flera år. Efter två sidor hade jag retat mig på fem olika språkliga...ja, egenheter kan man väl kalla det och eftersom boken är ca 600 sidor så kändet jag att, tyvärr GW det får bli en annan gång. Kanske.  Idag har jag dessutom varit i Nora och fyllt på min Maria Lang - samling. Ungdomsboksdelen är nu komplett och det saknas bara två av vuxendeckarna. Och mellan Lang och Persson är valet lätt.

Eldar och is av Birgitta Stenberg

Först känns det som om det här är en roman om tre generationer kvinnor av samma slag som Anna, Hanna och Johanna av Marianne Fredriksson  eller Slumpvandring av Majgull Axelsson, men sen visar det sig - inte helt oväntat - att det här är en roman av Birgitta Stenberg.

Till att börja med är det den stenbergska stilen. Birgitta Stenbergs stil liknar en slags kollageteknik, tycker jag. I Eldar och is används romanform, brev och novellform. Scenerna i det jag kallar "romandelen" upplever jag också som ett lapptäcke snarare än en röd tråd med klassisk dramatisk kurva. Tonen i "romandelen" är ömsom gestaltande ömsom resuméartad. Berättelsen är ett lapptäcke helt enkelt, men lapptäcken kan ju vara ganska vackra. Dessutom kan lapptäcken berätta en hel del om en släkts historia och Eldar och is är en berättelse om en släkts historia.

Precis som de ovan nämda romaneran handlar Eldar och is om tre generationer (Alma, Ingeborg och Birgitta) och visst handlar den om konsekvenserna av att bli med barn, som det handlar om i de övriga, bland annat. Men här föregås graviditeterna av en betydligt mer utlevd och avanserad kvinnlig sexualitet än i Marianne Fredrikssons och Majgull Axelssons böcker, som jag tydligen anser det nödvändigt att jämföra den med av någon anledning.

Det är inga klassiska "kvinnoliv" som skildras. Vilket gör det extra intressant eftersom Eldar och is är en självbiografisk roman, till skillnad från de andra två. Det är alltså riktiga "kvinnoliv" det handlar om. Den handlar om Birgittas mormor, mamma och Birgitta själv.
Eller hur det nu är. Ja, att det handlar om Birgitta är väl klart men hur de andra ska betitlas återstår väl att se. Romanen är ett resultat av de frågor och funderingar som Birgitta Stenberg haft kring sitt ursprung sedan 1962 när hon fick ett brev från en kvinna som utgav sig för att vara hennes syster. Sedan dess har hon undrat över vem som egentligen var hennes far.
Över 70 år gammal får hon också information som tyder på att den kvinna hon hela livet betraktat som sin mor i själva verket är hennes moster.

Arvsynd av PD James

Som reselektyr på Barcelona-resan hade jag PD James, arvssynd. 438 sidor och liten text - perfekt när man bara reser med handbagage. Mindre perfekt eftersom man hela tiden vill läsa vidare istället för att gå ut och promenera på Ramblan. Nja.... riktigt så perfekt kanske den inte är men snudd på...                                                                                                                  Jag har bara två problem med PD James. Det ena är att hon ibland avslöjar lite för mycket av vad som ska hända i sina kapitelrubriker. Därför tänker jag inte skriva så mycket om vad den här deckaren handlar om - för att inte jag också ska avslöja för mycket. Javisst, den innehåller mord, naturligtvis, och antalet misstänkta begränsar sig till kretsen kring det anrika förlaget Peverell Press, där det nyligen skett en del omstruktureringar som skapat spänningar både i ledningen och bland de anställda. Jag föredrar den här typen av deckare framför de här mer moderna som handlar om öststatsmaffior och brottssyndikat.

Det andra problemet är att hon är så detaljerad när det gäller arkitektoniska detaljer att jag omöjligt kan föreställa mig byggnaderna hon beskriver. Men det säger kanske mer om mig än om PD James. Det är ju annars det här med detaljerna som är hennes styrka, att hon är så omsorgsfull och tar sig tid att utveckla karaktärerna även om de bara har en "biroll", till exempel. Det är bland det viktigaste man har att göra som författare, att ta sig tid. Om inte författaren vill ta sig tid med sin berättelse varför skulle läsaren göra det?

Det är också välskrivet till skillnad från mycket annat i den här genren

Sigrid & Isaac av Anders Wahlgren

Har läst ett av mina bokrea-fynd, biografin Sigrid & Isaac av Anders Wahlgren.

De blivande modernistkonstnärerna Sigrid Hjérten och Isaac Grünewald
möts på en fest hos gemensamma vänner 1909. Sigrid har gått ut Högre konstindustriella skolan och vill arbeta som textilkonstnär men Isaac, som varit i Paris, övertalar henne att åka dit och börja på Academie Matisse.
De kommer alltså båda att höra till de berömda Matisse-eleverna, tillsammans med bland andra  Nils von Dardel, och Einar Jolin, som kom att introducera modernismen i Sverige.

Wahlgrens biografi börjar i Sigrid & Isaacs första gemensamma utställning

i april 1913. Därefter går han tillbaka och gör en kortare genomgång av deras liv från deras respektive födslar och ungdomsår. Huvudelen av biografin handlar förstås om deras konstnärsliv i Stockholm och Paris och på resa i Europa, tillsammans och var för sig, eftersom de stora delar av sitt äktenskap levde skilda åt. Sigrid bodde i Paris, som hon älskade, där hon målade och väntade på att Isaac skulle komma och göra henne sällskap. Isaac var i Stockholm där han arbetade på att bli en av Sveriges mest berömda och välbetalda kontnärer, bland annat genom att formge och måla dekor till operan. För att beskriva det mycket kortfattat.

Det jag har läst tidigare om Sigrid och Isaac har mest handlat om hur Sigrid fick stå i skuggan av Isaac och om hennes sjukdom. Det behandlas naturligtvis här också men här får jag även läsa  mer om de motgångar som Isaac fick stå ut med, som också spillde över på Sigrid.
Isaacs problem är att han är jude. Till detta kommer att han är en framgångsrik, självmedveten och inte särskilt tystlåten jude.
Jag är väl naiv som blir chockad av den öppna rasismen. Det är decennierna innan Andra Världskriget som ju möjliggjordes av att det var de här stämningarna som rådde i Europa. Ändå känns det... absurt... att man kunde bilda något som hette Svenska antisemitiska föreninge, bara så där öppet, rakt ut. Och att man kunde få sådant tryckt i tidningarna, till och med de stora etablerade tidningarna, som det som skrevs om Isaac. Det har ju inte ens någon finess, är bara plumt och direkt larvigt som att kalla Isaac för Snabelinsky - med hänsyftning till hans "judiska" näsa, eller Abraham Grünewald!

Wahlgren lyckas få mig engegerad i både Isaac och Sigrids liv och det känns tomt när jag läst ut boken.
Båda fick så tragiska slut: Isaac omkom i en flygolycka och Sigrid dog i en misslyckad lobotomioperation. Det är extra tragiskt eftersom det bara några år senare dök upp psykofarmaka som kunde ha hjälpt henne. Visserligen fick hon upprättelse i sitt konstnärsskap när kritikerna började inse hennes storhet. Men då var hon redan sjuk och det känns på något sätt försent.
Det jag saknar i boken är bilder av de målningar som det talas om i boken. Naturligtvis vill jag genast se de där nya linjerna, motiven och vilka paralleller som kan göras mellan deras liv och förändringarna i deras konst. Och färgerna, förstås. Som det är nu blir det en ganska svartvit bok om några av Sveriges mest kända kolorister.

Be för mig i tusen år av Yiyun Li

Be för mig i tusen år är en novellsamling som handlar om det nya Kina, efter Mao, där många i den yngre generationen lämnat Kina för USA som Yiyun Li själv gjorde 1996.

Noveller som är som vassa små glasskärvor. Hennes språk är rakt på och klart som glas och de livsöden som skildras är så smärtsamma att man skär sig på kanterna.

Det är så snyggt hur Li lyckas båda fånga och distansera läsaren på samma gång. Inte ens när novellen är skriven i jag-form kommer man personerna riktigt in på livet, samtidigt som man inte kan undgå att gripas av deras öden.
Nu är det ju aldrig jaget i novellen som är huvudpersonen - i novellen Persimoner är berättaren en anonym iakttagare i mängden - och kanske är det det som hjälper till att skapa det där avståndet.
Karaktärerna tänker inte i direkt anföring och ingen av dem håller på och "känner" en massa. Läsaren får sluta sig till hur karaktärerna känner sig genom deras handlingar, även berättarens känslor. "Jag gick inte ut och lekte med flickorna i gränden den sommaren" säger en flicka i en av novellerna. Hon säger inte att hon kände sig nedstämd eller skämdes.
Snyggt och gripande.

Dagarna med Kerstin

Åsa Mattssons samtalar med Kerstin Thorvall och Caroline Roosmark fotograferar.

Det är inte en bok som ägnar sig åt basfakta om Kerstin Thorvall, den förutsätter att man känner till en del händelser i hennes liv. Det är heller inte en bok som kommer med några nya, stora avslöjanden om Thorvall.

Det är samtalen, omständigheterna omkring dem och Mattssons reaktioner på vad som sägs som, tillsammans med Roosmarks foton, skapar en bild av personen Thorvall. Det är ingen förskönande bild.

Thorvall är precis lika självcentrerad som de stora manliga genierna, vilket vi som läst en del av hennes böcker redan räknat ut. De manliga genierna brukar ju ursäktas med att de är just genier medan Thorvall ständigt har varit ifrågasatt.

Inte för att jag tänker försvara henne, jag tror nog att Thorvall kunde gå folk på nerverna på gränsen till det uthärdliga.
Under en period ringer hon till Mattsson dagligen, ibland upp till tio gånger på samma dag, för att tala om hur dåligt hon mår och bli tröstad. Och det låter ju ganska jobbigt. Men det skulle inte vara mindre jobbigt om det vore Strindberg som ringde.

Jag upptäckte Thorvall i form av en raspig kassettboksinspelning av Det mest förbjudna, där Thorvall själv läser febrigt och så fort att hon inte själv hänger med ibland.Det som kittlade mig och som fick mig att fastna var inte sexet, som så många hakat upp sig på, det var att hon var så aggressiv mot sin mor. För trots att huvudpersonen i boken kallas Anna så ”vet” man ju ändå att det var Thorvall det handlade om. Eller?
"Allt jag skriver handlar om mig." Har Thorvall själv skrivit någonstans men i Dagarna med Kerstin är hon sur över att hon fått kritik för att hon bara skriver som det är och inte gestaltar, som hon tyckt att hon gjort.

Det som kittlar och irriterar med Thorvall, åtminstone hos mig, är detta att hon tillåter sig ta sån plats. Hon är också nästan lite för stor för den här boken...

Statsrådet i tiden av Bo Baldersson

- Hur blev det nu, fick vi nånsin högertrafik?
Vi rusade runt i en rondell.

Så börjar Statsrådet i tiden skriven av pseudonymen Bo Baldersson. En antikvariatdam i Uppsala hävdade bestämt att det var Ebbe Carlsson som låg bakom Bo Baldesson-böckerna, där Statsrådet i tiden är den sjunde i en serie om elva.

Ovan avspark anger tonen och tempot i resten av boken. Det är Statsrådet som kör. Så klart. Detta märkliga statsråd som far runt som en orkan inte bara i rondeller utan var han än visar sig. Han är en sextonbarnsfar vars stora intresse är att utreda mord på sitt eget oortodoxa sätt. Under riksdagens öppnande konverserar han drottningen genom att fråga om hon har varit på någon intressant begravning nyligen och planerar eråttiska möten för sina kollegor.
I "selen" (säkerhetsbältet) bredvid Statsrådet hänger adjunkt Persson, Statsrådets svåger och hans raka motsats. Han är en sjukskriven gammal lärare i humaniora, som mest ägnar sig åt att läsa historiska verk och fundera över sina krämpor (tarmen och hjärtat). Det är adjunkt Persson som är berättare i boken, och han ägnar boksidorna åt att förfasa sig över Statsrådets framfart, men hur det än är så är han ständigt vid hans sida i mordutredningarna.

Böckerna om Statsrådet är alla uppbyggda på det gamla klassiska Agatha Christie-deckarviset: Ett begränsat antal personer samlas ihop på en begränsad yta, en av dem mördas och mördaren går att finna i den begränsade gruppen. I den här boken är den begränsade gruppen kommitén. FÅMP (En förkortning på "Utredning med uppdrag att framlägga förslag till åtgärder mot på våld på allmänna platser). Kommitén är i slutskedet av sitt uppdrag och huserar hemma hos Statsrådet, som själv står för mathållningen och serverar hårdkokta ägg, grillkorv och saftkobbel.

Efter att mordet har begåtts börjar alltid en hejdlös utredningsturné där Statsrådet med adjunkten i hasorna, åker runt och besöker de misstänkta för att samla ledtrådar. Han drar sig inte för att samla in ledtrådarna genom att klättra in genom fönster, klä ut sig till tv-reparatör och rota runt i folks skrivbordslådor och garderober. I Statsrådet i tiden blir han emellertid besegrad av en av sina misstänkta som tvingar honom med sig i en hinderbana där han inte orkar flåsa fram sina plumpa frågor.

Upplösningen nås när Statsrådet samlat ihop alla de misstänkta på brottsplatsen för att provocera mördaren att avslöja sig, också detta ett klassiskt Agatha Christie-drag.

Jag föredrar den här gamla klassiska typen av deckare framför de moderna med kriminella ligor och öststatsmaffior. Kanske beror de på att de inte är så realistiska. Och att de har betydligt mer humor.

... om fisk i poesin.

Läser Lyrikvännens senaste nr som blivit liggande i den osorterade röran bredvid sängen. Det jag gillar med Lyrikvännen är att den är så totalt trendokänslig, eller känslig för vad som säljer. Nu kanske inte jag är den rätta att uttala mig om dagens trenderna inom lyriken, men kanske kunde man tro att Lyrikvännen i dessa dagar borde göra ett specialnummer med Tomas Tranströmer. Men inte då.

Man nöjer sig med att hurra för Tranströmer i den sista meningen i Ledaren.

I övrig handlar numret om fisk.

Fisk i poesin.

Kanske tänker man att man inte behöver lyfta fram Tranströmer, för han får ju uppmärksamhet ändå medan fisken i poesin inte får så stort utrymme. Vilket är en helt korrekt bedömning…

Paul Andersson

Förlorade i nedrökta/byar gick dagarna vilse och flydde/orörda bort från de fingrar jag höjt/att hejda strömmen av enfärgad tid.

Skriver Paul Andersson om min käpphäst; detta omöjliga i att försöka stoppa tiden. I alla fall anser jag att det är det han skriver om. Fördelen med poesi är ju att det är upp till var och en att bestämma vad det handlar om.

Paul Andersson målar de vackraste bilder i sin poesi. Vackra och användbara bilder. Och många. Jag orkar bara läsa ett litet stycke i taget. Hans verser är så fulla av bilder som alla förtjänar sin tid att de är dignar under sin egen tyngd.
Att läsa Paul Andersson är en övning i att stanna upp, vara i nuet och inte hasta vidare, vidare hela tiden.

Champagneführern av Kåre Halldén

Var tvungen att varva martyrberättelserna med något mer jordnära och gav mig på P:s julklappsbok: Champagneführern av Kåre Halldén.

IT-konsult Harald Poppe befinner sig, till sin egen förvåning, på en vinresa i Champagne, trots att han egentligen inte kan någonting om vin. Under en rundtur i källaren på ett känt vinhus i Épernay blir han enda vittne till källarmästaren Anselme Guidots plågsamma död. Den lokala polisen bestämmer sig tidigt för att det rör sig om ett självmord men källarmästarens dotterdotter Isabelle är övertygad om att det är mord. Tillsammans med Harald bestämmer hon sig för att ta reda på vad som verkligen har hänt. Det visar sig att bakgrunden till händelserna i vinkällaren står att finna i skeenden under Andra Världskriget när Champagne var ockuperat av Tyskarna.

Jag tycker mig se flera paralleller med Dan Browns Da Vinci koden i Champagneführern. Anselme Guidot är en storhet på sitt område som källarmästare i det fina vinhuset, liksom Jacques Saunière är intendent, och alltså en storhet, på Louvren. Båda dör under spektakulära omständigheter i början av de båda böckerna. I båda böckerna är det deras dotterdöttrar som reder ut orsakerna till deras död, tillsammans med en lite tråkig, helylle man som inte alls passar in i actionrollen.

Förhållandet Silas och Läraren som finns i Da Vinci koden motsvaras i Champagneführerna av Mannen och Arbetsgivaren.

Språket påminner också om Dan Browns men honom har jag bara läst i översättning så det är väl inte en riktigt adekvat jämförelse.

Men Halldén har faktiskt en del egna vändningar också, så jag ska inte var oresonlig. Faktiskt ganska överraskande vändningar. Jag ska inte förstöra boken med att berätta vilka.

Champagneführern är skriven i genren Wine crime som Kåre Halldén har skapat. På hemsidan står det att han har skapat serien wine crime men än så länge består serien av en enda bok.

Jag tycker kanske att det känns en aning spekulativt. Som om författaren har resonerat att vin är inne och deckare är inne. Om man blandar dem och tillsätter inslag från Andra Världskriget, som många är intresserade av, borde det sälja.

Men i kategorin lättlästa deckare för söndagseftermiddagen med godispåsen på magen- en kategori jag ägnar mig mycket åt - är den helt okej.

Legenda aurea

Jag håller på med julklappsboken Gyllene legender eller Legenda Aurea. Det är en översättning av de helgonlegender som sammanställdes av Jacob de Voragine som levde i slutet av 1200-talet.

Eftersom jag tycker om medeltida konst har jag länge tänkt att jag ska läsa på om alla helgon och martyrer, så att jag förstår varför just helgonen på den här målningen kokas i en gryta, till exempel.

Ofta tänker jag på detta efter att ha varit i Lübeck, där vi brukar fira nyår. Där de har nämligen alldeles förträfflig medeltidskonst och vackra altartavlor i St Annen museum.

Att plugga helgonlegender brukar faktiskt finnas med på min långa lista av nyårslöften varje år och det brukar också finnas med på den långa listan av ouppfyllda löften i slutet av året. Eller det skulle göra det om jag brydde mig om att göra en sådan lista.

Men nu har det alltså blivit av.

Legenda Aurea är sammanställd av människor som verkligen trodde på de här legenderna och som levde i en tid då de hade stor betydelse. Nutidens översättare har visserligen gjort sina kommentarer men har inte lagt sig i själva legenderna. De moderna vetenskaperna och källkritiken finns bara med i bakgrunden. Det tycker jag är bra. Jag vill komma in i den där världen och få ett grepp om hur man tänkte och fungerade.

Det är emellertid inte det lättaste. Till exempel står det ganska klart att när helgonen ska belägga något med förnufstskäl så betyder förnuft något helt annat för dem än vad det betyder för mig. Till exempel så anser jag att förnuft är åtminstone något så när släkt med logik.

Martyrernas längtan efter döden är också ganska svårsmält, även om den på sätt och vis är logisk . Om man tror att man ska få "sin lön i himlen" så är det kanske inte så konstigt att man längtar dit. Lönen blir väl dessutom större om man har dött för sin tro och inte på vanligt sätt. Tvillingarna Marcus och Marcellianus, till exempel, blir i sista stund frigivna när de står i begrepp att bli avrättade för sin tro men de kräver att bli dödade. De vill inte ge upp "martyrkransen".

I samma historia, som egentligen handlar om St. Sebastianus, får en nyfrälst man höra talas om en kvinna som till slut uppgivit andan efter långvarig tortyr för sin tros skull. Mannen blir mycket avundsjuk och utbrister:

"Kvinnorna kommer före oss till kransen. Varför är vi ännu i livet?"

Men han har tur, bara några dagar senare blir han själv stenad.

Det är trots allt en aning svårt att sätta sig in i det här förhållningssättet. Att Petrus jublade av fröjd när hans fru skickades till martyrdöden upplever jag mest som anstötligt och inte särskilt heligt, vilket legendförfattaren vill göra det till.

Det finns också flera sagoinslag i legenderna. I historien om St Göran finns det ju till och med en riktig drake! Ofta är berättelserna upphängda kring magiska tal som tre och sju. När de blivande helgonen ska bevisa något med förnuftsskäl är dessa oftast fem, men jag är lite osäker på om fem är ett magiskt tal.

Historien om St Kristoffer, som är den rent berättartekniskt bästa legenden av dem jag har läst, är mycket lik Bröderna Grimms sagor i sin uppbyggnad:

Kristoffer var en mycket storväxt man som bestämt sig för att tjäna den största av herrar. Han kommer till att börja med till en mycket hög furste (1) som är kristen. Varje gång fursten hör Djävulens namn gör han korsttecknet för att skydda sig. Kristoffer inser då att om fursten fruktar Djävulen så måste ju Djävulen vara en högre herre än fursten. Han ger sig således i väg för att tjäna Djävulen (2) istället. Efter en tid i Djävulens tjänst upptäcker han att Djävulen flyr så snart han ser ett kors. Djävulen fruktar Kristus, som alltså måste vara en högre herre.

Kristoffer konsulterar en eremit för att få reda på hur han ska komma i denne Kristus (3) tjänst.

Eremiten säger först åt honom att han måste fasta (1) men Kristoffer menar att det kommer han aldrig att klara. Finns det inget annat han kan göra? Eremiten föreslår då bön (2) men det vet Kristoffer inte vad det är. Till slut säger eremiten åt Kristoffer att bosätta sig vid en djup flod där han ska ägna sig åt att bära över förbipasserande till andra sidan (3). Detta förslag accepterar Kristoffer.

En dag när han befinner sig i sin koja vid floden hör han någon ropa på honom. När han kommer ut är det ingent där (1). Ytterligare en gång hör han någon ropa utan att det finns någon utanför kojan när han kommer ut (2). När han hör någon ropa för tredje gången finner han en ung pojke utanför kojan.

Kristoffer bär pojken över floden men pojken är så tung att han håller på att dränka Kristoffer. Väl över på andra sidan avslöjar pojken att han är Kristus, den herre Kristoffer nu tjänar. För att bevisa att han talar sanning ber han Kristoffer sätta ned den stav som han använt som stöd vid överbärandet i marken, den ska då genast slå ut i blom. Vilken den naturligtvis också gör.

En ganska snyggt berättad historia, tycker jag.

Sedan kan jag väl rekommendera att man tar ett eller ett par helgon i taget. Boken är indelad i fem avdelningar: Nya testamentet, Martyrtiden, 300-talet, Äldre medeltid och Hög medeltid. Efter att ha sträckläst de två första avdelningarna och avverkat 20 helgon har jag litet svårt att hålla isär alla halshuggningar och bålbränningar och vem som sa vad när han eller hon gav upp andan.

Jag är förvirrad så till den grad att jag på årets St Annen museum-tur håller en ingående förklaring av en altartavla helgad åt St Augustinus för mitt sällskap. Detta trots att jag omöjligt kan veta något alls om St Augustinus.

Han finns nämligen över huvd taget inte med i min bok.