Just nu håller jag på med Patti Smiths Samla ull/Woolgathering. På ena sidan engelska och den andra svenska.
Det är en samling textsviter som på biblioteket klassificerats som lyrik. För klassificeras måste de ju...
Jag har än så länge bara läst ett par av sviterna men hittills känns det som ett slags memoarer. Särskilt bra tycker jag om sviten som handlar om upptäckten av folket Ullsamlare, som bor i det höga gräset på Tomas Gärde.
Några favoritrader:
Där kunde jag spana, betrakta och, hur lätt som helst,
försvinna - som en vinge i vinden, fladdra från jord till
jord, omedveten om mina otympliga armar och uttänjda
strumpor.
Jag var borta och inte en själ visste om det. För alla andra
föreföll det som om jag fortfarande fanns kvar mitt ibland
dem, på min lilla säng, uppslukad av mina barnlekar.
Jag kände så väl igen mig. Sanningen att säga händer det fortfarande då och då, att jag försvinner - som en vinge i vinden, fladdrar från jord till jord. Och inte en själ vet om det.
Så småningom reder vi ut det. I oss själva känner vi igen
vår moders hand, vår faders arm. Men själen, det är något
annat. Den kan man aldrig vara säker på.
----
Musiken som uppstår när ullsamlarna fullgör sitt värv.
Böjer sig, reser sig, skakar ut luften. Samlar det som
behöver samlas. Det kasserade. Det eftersökta. Bitar av
människosjäl som på något sätt kom undan. Fångades i ett
förkläde. Plockades av en behandskad hand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar